En liten dagbok till Nea från Pappa!

20/5-2008 Jag tänkte börja min berättelse från kvällen innan du föddes. Mamma och jag satt och åt, klockan var 18.30-19.00. Då helt plötsligt börjar mamma få kraftiga värkar. Men du hade retat henne redan några dagar före så jag var inte så säker på att du hade tänkt komma ut, men var både nervös nyfiken och spänd. Vi tittade på film en stund innan det blev dags att lägga sig.

Mammas värkar höll på hela natten och tillslut gav hon upp försöket att sova och satte sig vid datorn med lite Mahjong. Jag sov vidare i vanlig ordning ;) Jag ville hjälp henne men men var så gudens trött att jag inte ens fick upp ögonen.

21/5-2008 Klockan 05.00 Ringde mamma in till BB i Växjö för nu var det väldigt jobbigt. Strax efter började värkarnas intervaller att ligga kring 5 min så vi åkte in. Gjorde oss i ordning först förstås.

Klockan 07.00 parkerade vi vid Strandbjörket och jag la i pengar till 16.00. (trodde du skulle vara född tills dess)

Mamma och du var jätte duktiga men efter epiduralen blev det lite lugnare. Mamma fick lite värkstimulering och ni kämpade vidare med att öppningen skulle bli bättre. Det visade sig att du hade lagt dig på snedden med huvudet och satt fast i utkanalen. (låg och dippade som barnmorskan kallade det) Du hade lagt dig lite på sned och kom inte förbi flikarna!?! Trots ditt, mammas och barnmorskans slit kom du inte ut så det fick bli kejsarsnitt, vilket pappa trodde var helt ofarligt då det hade gjorts så många lyckade ingrepp.

Alla sprang på jätte fort...
Mamma och du rullades iväg och jag fick byta om för operation.

Väl uppe hos dig och mamma fick jag först inte komma in vilket gjorde mig lite irriterad. T.o.m barnmorskan var lite arg. Till slut kom jag in till mamma och jag hann inte mer än sätta mig ner förrän en doktor kom och sa att mamma kunde känna lite dragande när de skulle lyfta ut dig.

Innan han hann prata färdigt hörde vi två underbara skrik från dig!

Vi blev jätte glada och började gråta av lycka.
Men snabbt som ögat tog 3st läkare hand om dig utanför rummet och jag fick följa med.

Först blev jag chockad och ledsen då jag såg dig alldeles blå och livlös där du låg på sängen och läkarna skyndade sig att suga rent ditt svalj och lungor. Det var fruktansvärt jobbigt och jag satte händerna för ansiktet . Tyvärr såg din mamma detta och blev förstås oroligare än hon redan var innan, för ingen förklarade någonting för henne just då.

Läkarna kämpade rätt länge med dig och personal från avd 10 (neonatal) tillkallades. Tillslut andades du själv och vi fick se på dig lite. (Mamma låg kvar på operationsbordet utan glasögon så hon såg inte så mycket av dig då) Sen var det snabbt iväg till avd 10.

När vi kom dit så började dom hålla på med dig igen och efter en stund sa de till mig att gå till mamma så länge. Då anade jag inget!

Glad kom jag tillbaka till mamma och vi började att ringa runt och berätta att vi hade fått den finaste lilla flickan i världen. Sen tyckte jag att det började ta lång tid men höll god min för mammas skull.

3 timmar senare kommer doktorn in och ser inte så glad ut..
Han berättar att de kämpat länge med dig och att du är mycket sjuk!

Jag blir så ledsen att jag bara sitter och skakar för att sedan börja storgråta. Mamma oxå, men hon hittar ändå fattning och ber att få ringa in lite stöd och tröst.

Det blev mormor och Göte som skulle komma in till oss och tur var det. Det var den MEST omtumlande natten i mitt liv!!!!!
Jag slets mellan lycka och sorg minut för minut.

Doktorn kom och berättade att det fanns ett sätt i Stockholm som skulle kunna hjälpa dig men att platserna var begränsade (endast tre platser i Sverige) och att han inte visste än. Vid den här tidpunkten trodde jag att det var slut och jag bara grät och grät och grät. Jag undrade vad jag hade gjort för dumt för att behöva få mitt barn utsatt för detta hemska.

22/5-2008 Klockan 00.04 Får jag och mamma följa med doktorn för att träffa dig. Det var första gången mamma träffade dig. Du ligger med full syresättning i respirator som pumpar in 427 andningar i minuten i din lilla kropp.

Detta är den allra första bilden på dig!

Du ligger där alldeles liten och jag kan inte beskriva känslan i ord hur man känner när man står där hjälplös och inte kan rädda sitt egna lilla barn!

Jag bröt ihop när jag såg dig igen och mamma rullades in till dig och fick se dig från sidan. Mamma kunde nämligen inte gå efter snittet utan låg i sin säng och tittade på dig. En sköterska satt hos mig utanför medan jag hämtade andan, sen kunde jag oxå gå in till dig.


Jag stod vid din sida och tårarna bara forsade och jag skrek inombords. Jag ville bara ta sönder nåt. Samtidigt höll jag din lilla hand försiktigt och viskade till dig att du skulle kämpa vidare. Du hade ju kämpat dig genom hela den "jävliga" graviditeten, där vi oxå höll på att förlora dig ett flertal gånger men klarat dig. Då skulle du inte ge upp nu!


Vi rullade tillbaka mamma, och mormor och Göte kom. Det var en otrolig lättnad när dom kom. Det räckte att dom fanns där med oss i denna svåra stund.

Klockan 02.00 kom doktorn tillbaka och meddelade att ditt läge förblev livshotande, kritiskt men ändå stabilt. Precis som att det kändes bättre?? Vi frågade om mormor och Göte fick se dig och det var inga problem. Vi var borta hos dig en stund för att sedan gå tillbaka och prata lite med alla.

Vid klockan 04.15 åkte mormor och Göte hem och vi fick sova lite.

Klockan 06.10 vaknade jag och sprang bort till dig för att kolla läget. Jag klappade om dig och pratade med dig . Frågade läkarna hur det går och de sa att dina värden blev bättre hela tiden men du var långt utom fara. Du hade fått en lunginflammation och blodförgiftning som följd av att du svalt fostervatten fullt med bajs. (fostervattnet var tjockt som en ärtsoppa)

Gick tillbaka till mamma och grät.
Rapporterade till henne vad läkarna hade sagt.

Dagen fortsatte med att vi fick lämna förlossningssalen som vi hade fått sova i under natten. Jag sprang bort och tittade till dig med jämna mellanrum samtidigt som vi försökte lösa allt det praktiska runt omkring. Ringa till alla och berätta om din status.

Morbror Mikael var inne och hälsade på oss och lämnade en gosedjurs-hund till dig. Han fick även följa med in för att titta på dig. Han såg direkt att du hade fått hans tånaglar. ;)

Mamma fick lite morfin mot smärtan och den gjorde att hon kunde slumra till lite grann. Vid ett tillfälle vaknade jag till och fick för mig att springa bort till dig. Med stora förhoppningar gick jag korridoren bort mellan BB och avd 10.
När jag kommer in till ditt rum står läkarna och ger dig andning via tub och ser inte glada ut. De berättar för mig att de inte ser ljust på detta. Vi hade fått info om att Stockholm hade accepterat att ta emot dig om det behövdes. Nu visste jag inte om du skulle få eller hinna komma dit eller hur allvarligt det var med dig!

Jag gick tillbaka till mamma som fortfarande sov. Jag var i chock och visste inte hur jag skulle eller om jag skulle berätta för henne om din situation.
När hon kvicknade till så sa jag som det var och sen grät jag. Mamma gick på droger så hennes beteende var lite annorlunda...

Lite senare kom doktorn tillsammans med en sköterska och berättade att det inte gick längre i Växjö och att om dom skulle fortsätta skulle det vara slut!
De hade ringt Stockholm som hade skickat iväg ett team för att hämta upp dig med maskiner i en helikopter. Det kändes bra samtidigt som man hade hoppats att du skulle bli bättre redan i Växjö.

När Kenneth "Palle" Palmér från ECMO på Karolinska kom in genom dörren for alla mina tankar runt i huvudet. Men efter samtal med honom kände jag mig lite lugnare.
De skulle göra "ingreppet" på dig och sen innan de skulle åka så skulle de säga till så att vi fick säga hejdå till dig.

Morfar och Carola kom förbi och hälsade på under eftermiddagen runt 17.00. De var kvar hos mamma när jag sprang bort och sa adjö till dig och fick se dig i din ECMO-maskin. Det var inte traumatiskt att se dig för man kände ändå att nu fick du den bästa vården som fanns i "världen".
Jag tog några kort så att mamma, morfar och Carola fick se dig. Tog även kort på ECMO-maskinen som nu fungerade som dina lungor och som även renade och syresatte ditt blod.








Vi var vakna länge den natten men det kändes bättre när du nu var på väg till Stockholm!

Mormor och Göte kom till oss igen den kvällen och Göte åkte med mig hem för att fixa med packning av kläder och laddare till allt man kunde tänka sig. Göte sprang runt och fixade mycket praktiskt som disk osv medan jag mejlade iväg lte bilder på dig till alla nära och kära.

Väl tillbaka på sjukhuset kunde jag gå och lägga mig efter jag hade fått tag på Karolinska och fick höra hur det var med dig. Du landade med helikoptern där kl. 22.30. Jag skulle ringa igen efter en timme vilket gjorde mig lite orolig då jag tyckte att resan tagit lite lång tid. Men kl. 23.30 ringde jag ECMO och fick besked om att allt gått bra och att du redan var mycket duktig. Vi blev mycket lugnare men mamma sov inte mycket den natten heller.. trots mer morfin.

23/5-2008 Vaknade upp tidigt och det första jag gjorde var att ringa ECMO för en status koll. Du hade varit jätte duktig under natten och dina lungor hade fått vila men du hade redan börjat att visa framsteg.

Nu skulle vi resa till dig och det blev en lång dag av planering och 5 timmar i bil med mamma på bårsäng hela vägen till Stockholm. Väl framme på Karolinska möttes vi av väldigt mysiga människor som gav oss lite mat och sen tog de med oss bort till dig då vi hade längtat efter dig hela dagen.


Spänningen var stor när vi kom in i det lilla ECMO-rummet och insåg hur mycket maskiner det var som höll koll på vår lilla tjej i den rosa döskallefilten som du fick av oss i Växjö. Det var omtumlande att få se dig igen men skönt.
ECMO-personalen informerade om hur duktig du varit och att du redan hade börjat visa lungaktivitet igen fast du inte behövde... Vi var hos dig en stund och gosade med dig, klappade på dig och pratade med dig. Det var inte lätt att hitta utrymme mellan alla sladdar och maskiner. Men det var mycket fridfullt runt dig och du hade fått med dig hunden från din morbror Mikael. Den hade åkt med i helikoptern och låg nu bredvid dig och hade oxå fått en etikett runt tassen. Vi sa god natt och gick tillbaka till vårt rum på BB för att sova.










Återigen sov jag bra medan mamma sov sämre. Det var väldigt psykiskt på frestande att se dig i alla dessa maskiner så mamma och jag tyckte att vi skulle försöka komma korta stunder men ofta för att vi skulle slippa att bryta ihop och bli knäppa.

Vi älskar dig så oerhört mycket och vi känner oss så värdelösa när vi inte kan hjälpa dig!

Fortsättning kommer en annan dag!